If you go into a shop that sells vacuum cleaners, there are a large number to choose from in various price ranges from different factories. But apart from price and performance, there is very little that distinguishes them from each other. They have the same basic form, they are all made of plastic, and they all try to convince the customer to purchase them with the help of technical, masculine images. If you then go into a shop that sells furniture, you will probably find chairs in every material and style possible.

This phenomenon does not only apply to vacuum cleaners, but also to most traditional industrial design products. With my work, I want to question why the majority of today’s technical, mass-produced everyday products have such a standardized idiom, and why alternatives are so few. Most of all, I take a critical attitude to today’s stereotypical industrial design techniques that I would describe as technical, masculine, and unnecessarily complex.

Om man idag går in i en butik som säljer dammsugare så finns det ett stort antal att välja mellan i olika prisklasser och av olika fabrikat. Men förutom pris och prestanda är det väldigt lite som skiljer sig åt mellan dem. De har samma grundform, de är alla gjorda i plast och de försöker alla övertyga kunden till ett köp med hjälp av en teknisk och maskulin framtoning. Om man senare kliver in i en butik som säljer möbler finner man troligtvis stolar i alla möjliga material och stilar.

Detta fenomen stämmer inte bara in på dammsugare utan gäller också de flesta traditionella industridesignprodukter. Med mitt arbete vill jag ifrågasätta varför majoriteten av dagens tekniska, masstillverkade vardagsprodukter har ett så likriktat formspråk och varför alternativen är så få. Framförallt ställer jag mig kritisk till dagens stereotypa industridesignestetik som jag skulle vilja beskriva som teknisk, maskulin och onödigt komplex.