What do you think of this sentence? What relationship have you established with it? How do you understand this text? Or the one before it? I’m interested in how meaning and value occur. How impressions and experiences are interpreted and organised through relating to previous experiences. How phenomena and mental experiences are filtered, strained, and evaluated through our collected understanding of the world.

Our comprehension of reality is in itself a construction determined by the context of which we are a part. With its help, we establish the subjectively logical system of reference points that form the norms our impressions are set in relation to and evaluated against. What does it mean that our understanding is conditioned by our preconceived opinions and values? Can we depend on ourselves?

In every situation, we are referred to our own, and others’, more or less obvious assumptions, values, and rules. As an observer of a work of art, I am invited into its constructions. Through an endless number of parameters, I stand before the opportunity to understand and interpret. Before having my own assumptions challenged and questioned. Sometimes I don’t understand. I especially appreciate this:

I am trying to establish a relationship to what I cannot relate to through boxing in and limiting. Through opening up, and zooming out. Premonitions of the process ahead. Small insights gain a foothold, and make changes. Treacherous signs of relevance turn out to be misleading dead-ends. The concept sails around, and questions – as well as doubts – grow. It’s humbling.

Curious, I search further. Limited and freed from language. Limited and freed from the form, the aesthetic. Stricken by my vulgar lack of understanding. Forced, ashamedly, to accept my situation, which eventually appears as a kind of foundation for my consciousness. This new starting point entices me with promises of conquests. I stray further in the hunt for the definition. Seeking fantasies in vain. Fantasies of meaning, of logic, and of establishing an unambiguous relationship.

Vad tycker du om den här meningen? Vilken relation upprättar du till den? Hur förstår du den här texten? Eller den innan? Jag intresserar mig för hur mening och värde uppstår. Hur intryck och upplevelser tolkas och organiseras genom att relateras till tidigare erfarenheter. Hur företeelser och sinneserfarenheter filtreras, silas och värderas genom vår samlade förståelse av världen.

Vår verklighetsuppfattning är i sig en konstruktion bestämd av de sammanhang vi är en del av. Med hjälp av den upprättar vi det subjektivt logiska system av referenspunkter som utgör de normer våra intryck sätts i relation till och värderas mot. Vad innebär det att vår förståelse är villkorad av våra förutfattade meningar och värderingar? Kan vi lita på oss själva?

I varje situation är vi hänvisade till våra egna och andras mer eller mindre uppenbara antaganden, värderingar och regler. Som betraktare av ett konstverk bjuds jag in i dessa konstruktioner. Genom en oändlig mängd parametrar ställs jag inför möjligheten att förstå och att tolka. Inför att få mina egna antaganden utmanade och ifrågasatta. Ibland förstår jag inte. Det värdesätter jag särskilt:

Jag försöker upprätta en relation till det jag inte kan relatera till genom att ringa in och begränsa. Genom att öppna upp och zooma ut. Aningar för processen framåt. Små insikter får fäste och förändrar. Förrädiska tecken på relevans visar sig vara vilseledande återvändsgränder. Begreppen seglar runt och frågorna växer – liksom tvivlet. Det ödmjukar.

Nyfiket söker jag vidare. Begränsad och befriad av språket. Begränsad och befriad av formen, estetiken. Drabbas av min vulgära brist på förståelse. Tvingas skamset acceptera min belägenhet som omsider framstår som ett slags medvetandets fundament. Denna nya utgångspunkt lockar med löften om erövringar. Irrar vidare på jakt efter definitionen. Fåfängt sökande efter fantasier. Fantasier om mening, om logik och om upprättandet av en otvetydig relation.