A young woman cordially welcomes the audience. She is imposing and pleasant. She talks about the exhibition and the work behind it. She praises the artists and is amazed at their processes. A little further on in the speech, more and more particles find their way in: Um. Like. Y’know. She is no longer talking about the artists, but about herself. Her dreams of being someone else. Something else. Of being seen. She is quiet for a moment, then lets out a laugh. The audience laughs lightly. She proposes a toast, thanking the artists and those in charge for the exhibition. She bows and applauds.

By constantly directing our gaze towards herself and her own shortcomings or insecurities in various socially oriented projects, Tove Eklund Lindskog tries to study the boundaries of what is viewed as normal in various events and situations, both private and institutional. Her actions and performances are imbued with a desire to communicate directly, letting the personal voice be the center of attention. By transparently pointing out the ambivalences and shifts in her behaviour patterns, she comes to terms with the fear of status in a liberating way and reveals the underlying motive forces, norms, and power structures of Swedish society.

En ung kvinna hälsar hjärtligt publiken välkommen. Hon är representativ och trevlig. Hon talar om utställningen och om arbetet bakom. Berömmer konstnärerna och förundras över deras processer. En stund in i talet letar sig fler och fler småord in. Öhm. Liksom. Typ. Hon talar inte längre om konstnärerna utan om sig själv. Hennes drömmar om att vara någon annan. Något annat. Om att bli sedd. Hon blir tyst en stund, skrattar till. Publiken skrattar lättat. Hon utbringar en skål. Tackar konstnärer och ansvariga för utställningen. Bockar och applåderar.

Genom att ständigt rikta blicken mot sig själv, sina egna tillkortakommanden eller osäkerheter försöker Tove Eklund Lindskog i olika socialt orienterade projekt utforska gränserna för vad som anses normalt inom olika evenemang och situationer, såväl privata som institutionella. Hennes aktioner och performances genomsyras av en vilja att kommunicera rakt på sak och låta den personliga rösten stå i centrum. Genom att transparent visa på ambivalensen och glidningarna i sina egna beteendemönster gör hon på ett befriande sätt upp med prestigerädslor och synliggör bakomliggande drivkrafter, normer och maktstrukturer i det svenska samhället.